Detta är byggt på en sann berättelse. Personer och händelser är verkliga. Personers namn och detaljer i händelseförlopp är ibland ändrade för att skydda enskilda personer.

Till förre åklagaren Stefan Holmlin.

Han tog sitt liv den 5 april 2002,
i kampen för mänskliga rättigheter och sin heder,
grundlöst anklagad för bland annat våldtäkt och incest.

Glöm honom aldrig.

Män är djur...tycker inte du? Tycker inte du det?

Ireen von Wachenfeldt,
ordföranden för Riksorganisationen för kvinnojourer

Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren.

Ireen von Wachenfeldt,
före detta ordföranden för Riksorganisationen för kvinnojourer

Karla Jönsson, åklagare Ingrid Isgren och polisen i Uppsala försökte med hjälp av denna bild få mig fälld för grov kvinnofridskränkning, som kan ge upp till sex års fängelse. Jag skulle ha tagit ett struptag på Karla med vänster hand och släpat henne två och en halv meter. Sanningen var istället att hon hade fått små nässelutslag på halsen av en ansiktsbehandling några dagar tidigare. Jag friades av JK och fick skadestånd. Trots detta gav sig inte åklagarna utan började bedriva de mest absurda förundersökningar mot mig. Jag misstänktes för att ha haft bort en katt med hjälp av svartkonster (???!!!) och när jag sände ett juridiskt dokument till Karla rubricerades det som ofredande.

KAPITEL 1

- Har du sagt att jag är ett odjur, en djävul?

Jag håller hårt i telefonluren och väntar på svar.

- Nähää, det har jag inte gjort.

Svaret kommer säkert på en lite skorrande småländska. Men det går att ana en förvåning bakom det lugna tonfallet.

- Karla har berättat allt som du sagt till henne, fortsätter jag. Antingen är det du eller hon som ljuger. Jag tror det är du.

Gunhild Jönsson tvekar lite. Det blir tyst i telefonen. Jag känner hur vreden stiger upp inom mig.

- Jag har inte sagt något sådant. Var har du fått det ifrån?

- Du har sagt det till henne. Det vet jag.

Jag hör hur min röst är tydlig och klar.

- Sedan har du också sagt att jag tagit pengar av dig, fortsätter jag. Pengar som du skickat i brev till Karla. Varför skulle jag ta de femtio- och hundralappar som du skickar? Det hela låter ju sjukt.

Det blir tyst i telefonen igen.

- När skulle jag ha sagt det?

- Du sa det till henne igår. Att jag var en djävul och att ett tecken på det är att jag så sällan träffar mina vuxna barn. Du sa också att den bröllopsgåva som mina föräldrar gett mig och Karla är ett lån, inte en gåva.

- Ja, det sa jag, medger Gunhild i en nästan hånfull ton.

- Hur kan du säga något sånt? Det är ju inte sant.

- Det bara något jag anar, försvarar hon sig och nu blir rösten öppet föraktfull.

Jag anstränger mig för att låta saklig. Det är ju ändå min blivande svärmor som jag talar till.

- Det förstår du väl att man inte kan fara omkring och säga sådana saker. Det är ju straffbart. Det kallas för förtal.

- Ja, men det här är ju bara något som jag anar, säger Gunhild.

- Man får inte gå omkring och säga att man tror en massa nedsättande saker om folk. Vad har jag gjort dig? Om du inte slutar upp med det här så får jag gå till polisen.

-Ja, då får du väl göra det då. Jag har en god vän som jurist och han kan säkert hjälpa mig.

- Varför håller du på så här? Om jag och Karla vill gifta oss är det väl vår ensak? Hon är vuxen, nästan 40 år och kan bestämma sitt liv själv. Lämna oss ifred.

- Jag får säga vad jag vill. Det har du inget med att göra. Min gode vän juristen kan säkert hjälpa till.

- Och sedan har du sagt att jag i hemlighet skulle vara socialdemokrat. Jag är inte socialdemokrat men jag har inget skärskilt emot dom. Var har du fått det här ifrån?

- Jag vet att du har varit socialdemokrat. Det kan inte du förneka.

Gunhild låter som hon äntligen satt in en avgörande stöt.

Det är sant att jag var medlem i SSU som femtonåring. Margot Wahlström rekryterade mig på ett möte i Folkets hus i Umeå för 35 år sedan. Men det hela känns för mig som en bortglömd ungdomsförsyndelse. På något sätt måste Gunhild ha letat fram något gammalt pressklipp på kommunbiblioteket eller något liknande. Jag får en stark olustkänsla av att vara övervakad.

- Vad har du emot socialdemokrater? Det här låter ju inte riktigt klokt. Jag är inte socialdemokrat. Men vad har det med saken att göra? Du är ju över 70 år. Du har levt ditt liv. Lämna oss ifred.

- Så du har förbjudit mig att prata med Karla? säger Gunhild anklagande.

- När du håller på så här, så vill jag inte att du ringer hem till oss. Vill Karla prata med dig så får hon göra det på jobbet. Och om du fortsätter att sprida falska rykten om mig så polisanmäler jag dig.

Det hörs ett klick i luren. Hon har lagt på.

Jag känner hur kallsvetten bryter fram i pannan. Min blivande svärmor är en fullständigt galen människa. Om det råder det inget tvivel. Hon kommer att göra allt för att förpesta livet för mig och Karla, tänker jag. Varför hotade jag henne, snart min svärmor, med en polisanmälan? Förmodligen för att jag är beredd att göra allt för att försvara mitt förhållande med Karla, den kvinna jag älskar över allt annat i världen. Den 18 oktober 2005 kommer att bli en viktig, avgörande dag i mitt liv. Det är en tanke jag inte kan släppa.

Jag fick kontakt med Karla via Internet på match.com för ett år sedan. Vi träffades efter någon månads chatt och blev blixtförälskade. Jag hade just lämnat ett 25-årigt äktenskap med tre vuxna barn bakom mig.

Karla ser bra ut och är mycket trevlig. Hon är 170 centimeter lång och har nästan perfekta former. Benen är långa och slanka och stjärten päronformad. Ett ljust axellångt hår ramar in ett nästan docksött ansikte med undantag av att näsa och haka är rätt så skarpa i konturerna. Brösten är välformade och står i god proportion till den övriga kroppen. Hon är nästan tio år yngre än jag.

I somras flyttade vi in i en fin sekelskiftesvåning i centrala Uppsala tillsammans med hennes 18-årige son Krille och katten Svartfot. Våningen är stor, 154 kvadratmeter, takhöjden är nästan fyra meter och rummen är ljusa och öppna. En vacker kakelugn pryder en enorm salong, som vi använder som TV- och vardagsrum. Fönstren i lägenheten är höga, över- och underfönster handblåsta i grönaktigt glas.

Karla berättade tidigt i vår relation att hennes barndom inte varit så lycklig. Föräldrarna skiljde sig när hon var fyra år och Karla bodde kvar hos mamman. Hon var minstingen bland fyra syskon. Pappan Karl Jönsson gjorde stora pengar på bilaffärer. Mamman tjatade hela tiden om hur dålig pappan var. Robert, en mellanbror i syskonskaran, dog tragiskt som tioåring i en trafikolycka. Karla fick aldrig ta hem kamrater, eftersom ingen verkade duga i mammans ögon.

Jag har träffat mamma Gunhild en gång. Vi hälsade på henne i somras i hennes lilla tvåa i Oskarshamn. Det är nu fyra månader sedan. Jag fick intrycket av att hon var en ensam, gammal dam, som hade svårt att komma överens med någon. Jag tycker att mina väninnor snokar så mycket i saker som dom inte har nått att göra med, sa hon till mig. Jag kan inte umgås med sådana människor.

I hennes hus bor ett par zigenarfamiljer. Hon klagade på dem hela tiden när vi var där och hade svårt att sova, eftersom hon oroade sig för vad de kunde ta sig till. Jag och Karla såg och hörde ingenting som kunde göra denna oro begriplig. Efter tre dagar hemma hos Gunhild tyckte vi båda att det var skönt att få åka hem igen.

Jag förstod efter besöket i Oskarhamn att Karlas uppväxt hade varit jobbig. Karla ville inte träffa sin mellansyster Regina, trots att hon bodde i Oskarshamn och var hemma när vi var där. Systrarna umgicks aldrig och verkade vara som hund och katt. Regina hade gått flera år i psykoterapi, berättade Karla för mig, eftersom hon hade haft relationsproblem med mamma Gunhild.

Det här var en familj som hade haft det svårt. Det stod helt klart för mig. Men jag kunde inte tänka mig att det kunde få någon betydelse för mitt och Karlas förhållande. Problemen fanns ju i Oskarshamn, på tryggt avstånd från vår lyckliga tillvaro här i Uppsala.

För en vecka sedan friade jag till Karla på Uppenbar, en bar på Västra Ågatan i Uppsala, som mestadels har en ungdomlig publik.
Stället ligger mitt i stan med en fin utsikt över Fyrisån. Jag gick ner på knä och frågade om vi inte skulle gifta oss. Hon svarade faktiskt ja utan att tveka.

Egentligen har vi bara bråkat en enda gång. Det var när vi hade köpt vår nya bostad. Karla kunde lägga in mer pengar i våningen än jag. Till min förvåning föreslog hon plötsligt att hon skulle äga allt till hundra procent. Hon tyckte att hon ändå var majoritetsägare. Jag tog hela som ett utslag av ekonomisk amatörism. Till slut enades vi om att jag skulle ha 35 procent, hon 65 procent utifrån våra satsade andelar. Med det verkade den frågan vara löst.

KAPITEL 2

Jag hör Karlas nyckel i ytterdörren. Jag går genast emot henne från köket och ut till den väldiga hallen, som är långsträckt, nästan femton meter lång. Jag tar henne i mina armar, lyfter upp henne och ger henne en häftig kyss.

- Hur har dagen varit, Smulan?

Jag brukar kalla henne för Smulan eftersom hon är så förtjust i kondis. Hon älskar att gå på Ofvandahls och Landings här i Uppsala. Och på väg till jobbet så handlar Karla nästan varje dag något hos Vetekatten, som ligger på Kungsgatan i Stockholm. Hon pendlar till Stockholm och arbetar som läkarsekreterare på Sophiahemmet, ett privatsjukhus.

- Det har varit en jättebra dag, säger hon och ger mig ett stort leende.
- Du, jag har ringt Gunhild, förklarar jag urskuldande. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig.
- Utan att prata med mig?
- Det här går inte längre. Vi kan inte ha det så här.
- Hur då?
- Ja, att hon far omkring och snackar skit om mig och försöker sabotera vårt förhållande.
- Jag vill inte att du ringer henne utan att ha pratat med mig först.
- Nähää, men nu är det gjort. Jag har sagt åt henne att hon inte får ringa hit om hon ska hålla på så här. Du får prata med henne på jobbet istället.
- Vad sa hon då?
- Hon förnekade att hon kallat mig odjur och djävul. Men allt annat som du sa erkände hon. Det var som att prata med den onde, satan själv. Jag fick kalla svettningar bara av att höra hennes röst. Din mamma kan helt enkelt inte vara riktigt klok. Varför håller hon på så här?
- Hon har aldrig velat att jag, Regina och Jeanette ska ha någon man, suckar Karla. Du ser sliten ut.

Jeanette är Karlas äldsta syster.

- Det här är så påfrestande för mig, erkänner jag. Jag känner mig helt enkelt slut. Jag fattar ingenting.
- Så här har hon alltid gjort. När Krille skulle döpas så kom hon inte. Hon sa att det var flera på dopet som hon inte ville träffa.
- Om hon inte ber mig om ursäkt, så får hon inte komma på bröllopet heller.
- Du kan vara lugn. Hon kommer inte att komma. Det är jag säker på.
- Jag kommer inte att sakna henne.
- Det här kommer att gå bra. Oroa dig inte. Hon kommer säkert över det här.

Karla var fast övertygad om att vi skulle gifta oss. Inför alla viktiga beslut brukade hon konsultera ett medium i Sundsvall. Vivi, som den här damen i Sundsvall heter, ansåg att jag och Karla verkligen borde gifta oss. Jag var en god och ärlig man, hade Vivi sagt. Det räckte för Karla.

Dom här New Age-idéerna om spådomar och sånt delar jag inte med Karla. Men jag tycker på något sätt att dom verkar pittoreska. Det finns lite feminin mystik och djup folktro över det hela. Det hela känns intressant och lite pirrande.

Karla är å sin sida helt övertygad om att Vivi kan förutsäga framtiden och en hel del annat. Hon hade varit tillsammans med en man, som är chef på revisionsbyrån KPMG. Mannen hade sagt sig vara singel och bo i Stockholm, men Vivi avslöjade både villa, fru och barn i Eskilstuna. Sedan den dagen tror Karla blint på allt vad Vivi säger.

Vi sätter oss i köket.

- Krille, kom och ät, ropar Karla.

Jag har lagat kycklinggryta med rotfrukter i lerpanna, en av Karlas favoriträtter.

-Hmmm, vad gott, säger Karla entusiastiskt.

Krille släntrar in tio minuter försenad och glider ner vid bordet. Han har suttit och spelat dataspel. Han är på väg att fylla 19. Han är lång, mörk och lite tanig.

Krilles pappa heter Robert och handlade med fastigheter på 80-talet. När finanskraschen kom i början på 90-talet blev han utblottad och har nu gått under jorden. Myndigheterna ringer ibland och frågar om vi vet var han är, men jag håller tyst om att han bor i en liten stuga i Danderyd, på gränsen till Sollentuna.

Stugan är egentligen skriven på Roberts bror, som större delarna av året bor i Cannes på Franska rivieran eller i sin bungalow i Thailand. Men egentligen är det Robert som äger stugan. Det får inte komma ut, för då skulle kronofogden med en gång lägga beslag på allting som han äger och har. Robert jobbar numer med att handla med antikviteter och konst. Det är tydligen en verksamhet som fungerar bra för en person som försvunnit ur alla register.

Karla skiljde sig från Robert efter finanskraschen. På den tiden bodde de i en stor våning på Karlavägen. Hon tog med sig Krille och flyttade till en bostadsrättstrea på Lidingö. Enligt Robert så var det mamma Gunhild som låg bakom skilsmässan mellan honom och Karla.

- Robert vet inte vad han pratar om, har Karla förklarat för mig. Mamma hade inget med vår skilsmässa att göra. Robert och jag hade till slut inget gemensamt längre. Vi kunde inte fortsätta. Du ska inte tro på allt som Robert säger. Han hittar på så mycket.

KAPITEL 3

------